Jag tror inte att jag någonsin har berättat det här, men Jane och jag har hållit nära kontakt under de senaste åren. Vi blev brevvänner när Yuga började donera till sin stiftelse. Vi hade hängt några gånger i SF och LA, och hon hade vänligt nog satt sig ner med mig framför kameran för en dokumentär. Hon skickade mig dessa vackra brev och berättade allt om sitt ansträngande resschema och alla sina äventyr. Jag berättade för henne hur det gick med min återhämtning, vad Yuga gjorde och vad jag försökte härnäst. Ibland föreslog hon väldigt, väldigt försiktigt veganism, vilket jag alltid tyckte var sött. Förra året hade hon övertalat mig att åka till en experimentell klinik i Mexiko. Hon var alltid så orolig för mig. Hon kontaktade mig senast nyligen och frågade hur jag mådde, och jag försökte hitta de rätta orden för att berätta för henne att min hälsa inte hade förbättrats på sistone (utan att göra henne besviken). Jag känner mig verkligen ledsen över att jag inte skrev tillbaka till henne tidigare. Jag beundrade Jane mycket under hela mitt liv. Hon bodde hos min vän när hon gick bort och han sa till mig att hon älskade mig och att hon frågade om mig. Jag tror att hon var det närmaste jag någonsin kommer att lära känna ett helgon. Hon hade en medkänsla och en djup känsla av uppdrag, men det fanns också en torr humor och kvickhet och en slags barnslig klokhet som jag inte är säker på att alla i hennes omgivning kunde uppfatta. Hon var oändligt charmig och jag älskade henne. Jag håller mig borta från sociala medier nuförtiden. Men jag ville bara stanna till och säga att jag älskar er apor och att jag är stolt över att vi får bidra till hennes livsuppgift.